Solnedgången kan ingen ta ifrån mig. 


Alerta. 216 s. Häftad.


Detta är den tredje fristående delen om två familjekonstellationer som är sammanflätade av ondska, våldtäkt och förnekelse. Liksom de tidigare böckerna i trilogin rymmer historien en hel del dramatik. Vi har nu hunnit fram till vad som måste vara nittonhundrasextiotal och John, en av de yngre huvudpersonerna, tvingas av diverse tragiska omständigheter tillbaka till sitt barndomshem. Parallellt med historien tas olika teman upp som till exempel kvinnans underordning, ondskan i koncentrationslägren, rasmotsättningar. Det finns ett stort patos både i berättelsen och hanteringen av temana.   

                                   Lena Udd, Bibliotekstjänst



Det är med stor behållning som jag har läst trilogin om Emma och hennes liv. Efter att ha läst de två första delarna väntade jag otåligt att få tredje delen i min hand! Hur skulle det gå? Hur skulle livet gestalta sig för Emma och hennes son John?

Det jag tänker på under tiden som jag har läst böckerna det är, hur en människas onda handling kan få sådana förödande konsekvenser för så många. Självklart är det Emma som drabbas hårdast, men det drabbar också hennes familj. Alla förhoppningar som föräldrarna hade gjort om sitt älskade barn, de grusas. Och de förlorar sin enda dotter, sitt enda barn!


Emma kan inte stanna kvar i hembygden efter våldtäkten. Polisanmälan är det inte tal om. Det är hon som står där med skammen, inte förövaren.

Emma är ung. Hon har livet framför sig. Midsommaraftonen lockar med dans och glädje. På ett ögonblick slås allt sönder. Mannen som gjort denna avskyvärda handling får behålla all respekt till följd av sin sociala ställning. 

 

Jag kan inte låta bli att tänka på våldtäktsoffer idag. Hur ser vi på dessa? Hur blir de bemötta av polismyndigheter, i domstolar, vid rättegångar? Hur ofta får inte offren frågor om sina sexvanor, sin utmanande klädsel! Betraktas inte männen som begått våldtäkterna ibland med respekt istället för avsky och fördömanden?

 

Vi får följa Emma och hennes kamp för att överleva och försörja sig och sonen i Amerika, i New York. Det är mycket smärtsamt att läsa om hennes oförmåga att ta sonen till sig. Hon älskar honom inte! Övergreppet har förstört hennes förmåga att knyta an. Hela hennes känsloliv har gått i baklås.

 

Det är med sorg man följer Johns uppväxt och hans ständiga längtan efter mammans kärlek, som han inte lyckas erövra, hur duktig och foglig han än är. Han brottas med denna fråga under hela sin uppväxt, varför han inte är älskad. Mamma Emma kan inte heller knyta an till den kärleksfulle man, Daniel, som hon träffar i New York och som ger John ett kärleksfullt stöd under hans uppväxt. Den kärlek som Daniel hyser för Emma har hon svårt att besvara. Hon lever med skammen – och hon har fött ett oäkta barn, efter en våldtäkt. Vi får också följa förövarens egna barn, deras uppväxt och deras försök att skapa sig en framtid – i skuggan av en kärlekslös och brutal uppväxt.

 

Efter att ha läst dessa böcker ställer jag mig frågan: varför tycker jag om dessa böcker? Varför känner jag mig så berörd? Jag tror att det kan bero på att det skulle kunna vara en sann berättelse. Detta kan ha hänt. Och sådant händer nu, idag! Ondskan finns här!


Den som har makt och position kan ta sig rätten att behandla andra människor som medel för att uppnå sina syften utan att behöva tänka på följderna.

 

En stilla undran dyker upp. Kan kärleken bota, läka människohjärtan, så att livet blir drägligt, trots allt? Och utan kärlek går man då lätt under? Jag tror att det är så ...

 

Till sist vill jag tacka författaren för fina läsupplevelser!  

Birgitta Andersson, präst i Svenska kyrkan