I Det röda Wien

Recension av Susanne Holmlund, Sundsvalls Tidning,

Läs hela recensionen här:

https://www.facebook.com/photo?fbid=10159302838433529&set=a.219157398528

Recension av Claudette Skilving

Tidningen Social Politik, Kultur & Samhälle

Läs hela recensionen här: --->

Recension av Stefan Estby

Tidningen KLASS No. 2

Ett utdrag ur I Det röda Wien

I ARBETARKASERNEN I OTTAKRING. Det är fredag och Gerhard Pollak och Helmut Müller är på väg hem från skolan. De är vrålhungriga båda två och det enda som de två pojkarna har i huvudet är tanken på mat.

– Kom, vi pallar några äpplen, föreslår Helmut, när de går förbi den långa raden av villaträdgårdar. Gerhard ställer sig invid en trädgård, ser sig omkring och ger stöd åt Helmut, som tar sig upp och över den höga muren. Genast rusar en vakthund fram och börjar skälla. Någon öppnar ett fönster och skriker åt honom att ge sig av. Snabbt som ögat är Helmut tillbaka nere på gatan igen. Pojkarna lufsar vidare. Men hungern rasar i magarna och de gör ett nytt, nu mera framgångsrikt försök i en trädgård. De plockar så många äpplen de kan bära i sina mössor och under skjortorna och springer därifrån. De två tioåringarna sätter sig på en bänk och proppar i sig så mycket de orkar tugga. På slätten framför dem betar bruna, ganska feta kor. De får en idé. De smyger sig fram och Helmut försöker försiktigt krypa ned och lägga sig under en betande kossa. Hon står helt stilla, medan han tar tag i och drar i en spene. Mjölken som är gul och fet, strilar in i munnen. Gerhard försöker sig också på att lägga sig under en ko, men kossan sparkar irriterat bort honom och går därifrån. Helmut är nu mätt och belåten och viftar till sig Gerhard, som sakta och försiktigt intar Helmuts plats. Kossan fortsätter att vara snäll och låter sig mjölkas. När de båda pojkarna är mätta, stiger de upp, klappar kossan på ryggen och går hemåt.

En port leder genom gathuset till en trång innegård, som till höger och vänster flankeras av hyreskaserner, verkstäder och stall. Utedassen med ett flertal dörrar är inrymda i låga trähuslängor mellan husen. Runt soptunnorna ligger avfallet i drivor. På gården möts de av oljud av olika slag, hammarslag, barnskrik, gråt och skratt, så som det låter när många människor lever tillsammans på en liten plats. Gerhard och Helmut bor i samma fyravåningshus, där varje våning består av åtta lägenheter med en vattenkran med vattenho i farstun. Det har börjat regna och småbarnen leker i den långa smala korridoren. Några av dem springer upp och ned för den nötta trätrappen. Där trappsteg saknas finns stora hål. Ungarna hoppar från den ena nedsmetade trappavsatsen till den andra och försöker under skratt och stoj mäta sin våghalsighet. Nu kommer den stränge portvakten. Han ryter och skriker och med ens är alla barn försvunna bakom stängda dörrar. Pojkarna nickar åt varandra och var och en går in till sitt.

Gerhard öppnar ytterdörren och kommer direkt in i rummet, där han bor tillsammans med sina fem syskon och föräldrarna. På en bänk finns en kokplatta som drivs med en gastub. I rummet står ett matbord med några stolar och invid väggen en soffa. Här ryms också två sängar, som barnen delar med varandra. De större barnen ligger skavfötters, deras föräldrar, Anna och Hans, sover i soffan. Här finns en öppen härd som värmekälla. Gerhards småsyskon stormar in och slänger sig på sängarna. Mor Anna reser sig upp från soffan och ber om nåd. Hennes huvudvärk blir värre när det regnar.

– Var lite tysta, är ni snälla, grannarna blir arga!

– Jag är hungrig, skriker alla i munnen på varandra.

– Ni får ha tålamod tills pappa kommer hem.

Barnen tystnar. Anna ångrar sig, tar en vedklump och tänder i spisen. Hösten är på väg och det är kyligt i rummet. Hon går fram till fönsterkarmen. Utrymmet mellan dubbelfönstren använder hon till att hålla matresterna kalla.

Folk är trötta efter arbetsveckan och vill slappna av. Med veckolönen i fickan träffar karlarna sina kompisar på ölkaféet innan de så småningom vinglar hemåt. Fyllbultarna för ett himla oväsen, när de raglar in i farstun, trevar efter ett dörrhandtag, blir avvisade av irriterade kvinnor, nej här bor jag nog inte, bankar på nästa dörr… Portvakten är i sitt esse. Han går runt och skriker och kommenderar värre än de svärande fyllona, de ilskna mödrarna och de hungriga barnen. Barnen drar varandra i håret och slåss, protesterar, är uppstudsiga och verkar härma varandras beteenden.

– Gå in och stäng dörren efter dig innan jag vrider nacken av dig! hotar en mamma.

– Försök bara, skriker ungen, lipar och sträcker ut tungan åt henne.

Mödrarna hotar de olydiga med stryk och fäderna ska uppfylla de givna löftena. Man måste ju vara konsekvent i sin barnuppfostran. När familjefadern kommer hem har han alltså en plikt att uppfylla innan det är dags för barnen att gå till sängs. Fäderna örfilar sina lata och ouppfostrade busungar. Grabbarna är vana och gnider sig om kinderna och öronen och bryr sig inte nämnvärt om slagen och förnedringarna. Grannpojken Anton skälver av skräck:

– Förlåt mig!

– När jag har pryglat upp dig ska jag förlåta dig, påstår hans pappa och låter ett långt blött spö sakta och hotfullt glida genom handflatan.

– Ta av dig byxorna! befaller han lugnt.

Det blir dödstyst. Syskonen vänder bort blicken. Grabben reser sig upp, knäpper lydigt ned byxorna och snubblar gråtande fram till bänken. Fadern höjer armen och låter spöet vina ned på den nakna baken. Pojken kvider.

– Det där gjorde inte så ont, men det här känns nog lite mer, säger den ömsinte och slår till så att det blir en tjock röd strimma på huden.

– Jag lovar! Jag ska inte göra om det, tjuter Anton.

– Nu räcker det, ropar hans mamma som står bredvid och vrider sina händer i förtvivlan. När fadern inte lyssnar utan fortsätter att slå, springer hon fram och försöker hejda honom. Men han är i sitt esse, slår omkull henne och piskar upp Anton tills han tystnar.

Anton kommer som vanligt att tillbringa halva helgen till sängs på magen under de hängande helgonbilderna. Han förstår inte hur de vuxna tänker. Han får stryk när han inte hade gjort något fel. När han verkligen har varit odygdig och kanske förtjänar prygel, skrattar pappan och tycker att han är fiffig och klok. Plötsligt och helt oväntat kan hans far ställa sig bredvid sängen. Hans ögon rör sig oroligt, letar efter något upp efter väggen, blicken stannar på helgonbilderna. Han säger med oro i blicken:

Du är väl inte arg på mig, eller hur, min pojke? Fadern plockar upp några karameller ur fickan och lägger dem på kudden. Sedan böjer han sig fram och kysser sin pojke på pannan.

– Jag var kanske lite för häftig, men jag blev så rasande när du värjde dig. Men du har lite till godo nu. Till nästa gång, menar jag. Du ska inte tro att inte jag också har fått spö, mycket värre än du någonsin kan ana. Men det gjorde mig till karl för min hatt. Det är en faders plikt att uppfostra sina barn …

BRIGITTE OCH SIDENKLÄNNINGEN

Familjen Pollaks grannflicka, som Maria beskriver som en välklädd, behagsjuk ung dam styr långsamt stegen till sitt arbete i parfymaffären. Hon är redan sen, har i uppdrag att öppna affären punkt klockan åtta. När hon kommer fram är klockan redan tio över åtta. Ägaren står vid disken och stirrar elakt på den snofsigt uppklädda och välsminkade fröken Brigitte Huber. Han kliar sin kala skalle och utbrister irriterat:

– Har jag inte sagt tusentals gånger att jag kräver att fröken Huber ska komma i tid? Nu är jag utless på det här. Fröken kan ta sin väska och ge sig av härifrån! Här är slantarna för den här veckan.

Hon styr stegen hem till hyreshuset, går igenom de tre yttergårdarna och stegar sig uppför de fyra trapporna. På varje trappavsats går hon förbi grannarnas öppna dörrar. Lukten av stekt lök, vitlök och blöta blöjor väller ut ur hyresrummen. Kvinnor sitter vid sina trampmaskiner och syr, flickor skalar potatis och nynnar på kärleksvisor, mödrar ammar, en snickare med träflis i skägget sitter på golvet och hyvlar på en lång bräda. Hon öppnar dörren till familjens bostad och ser sin mamma Sigrid som förbereder sig för att gå till grönsaksmarknaden.

– Är du redan hemma?

– Ja, chefen behövde mig inte längre.

– Fick du ledigt idag?

– Jag fick ledigt i alla dar.

– Det menar du inte … Vad har du nu ställt till med?

– Jag kom för sent i morse.

– Jamen, då kan du väl klä om och hjälpa till på torget idag?

– Nä, det har jag ingen lust med. Jag stannar hemma.

Sigrid suckar. Hon får ingen ordning på sin dotter.

– Kan du inte anstränga dig lite? Du är ju så stor nu att du måste ta livet på allvar och arbeta som vi andra, vädjar mamman.

– Jag hittar snart något nytt. Låt mig vara ifred!

Sigrid vet att det inte lönar sig att bråka, så hon tar sin kappa och går iväg till sitt torgstånd på Naschmarkt. Brigitte får en idé. Om hon klär upp sig riktigt fint, kanske hon kan söka sig ett jobb på något fint hotell nere i Wiens centrum. Hon tar sin handväska och går ned till skrädderiet på hörnet.

– Jag behöver beställa en finklänning, säger hon till den glade skräddaren, som med en inbjudande gest genast ber henne komma närmare för att ta mått. Ur ett modemagasin visar han fram fotografier på olika modeller, som hon kan välja emellan. Hon pekar på en figursydd urringad klänning som ser väldigt elegant ut. Ur hyllan drar han fram den ena tygrullen efter den andra. Hon känner plötsligt att hon vill unna sig något extra. Känslan är omtumlande. Det är första gången som hon tycker att hon kan välja och vraka i tygkvalitet och färger. Hon fastnar för ett rött sidentyg.

– Vad tar ni för det här tyget per meter? Han ger henne en varm, nästan tacksam blick och säger:

– Damen har verkligen smak, ser jag. Tyget är av ytterst hög kvalitet och givetvis inte billigt, men lilla damen och jag kan säkert komma bra överens. Vi kan väl säga att ni betalar först när klänningen är färdig. Kom gärna tillbaka om några dagar, låt oss säga på fredag, så får ni prova den.

– Det låter utmärkt.

Glad i hågen beger hon sig hem igen. På fredagen går hon tillbaka till skräddaren och provar sin klänning. Samtidigt vill hon veta vad den kostar och den är mycket dyrare än hon någonsin hade kunnat föreställa sig. Tre hela månadslöner!

– Ni borde ha sagt det från början. Jag har inte råd med en så dyr klänning.

– Vad vill fröken säga med det? Klänningen är färdig så när som på längden, en bagatell i sammanhanget.

– Tyvärr, jag har inte pengar så det räcker. Ni får sälja klänningen till någon annan.

– Men det är ju omöjligt. Det som fröken har beställt får fröken stå för. Brigitte slänger igen dörren efter sig. Vad ska hon nu ta sig till? På lördagen klär Brigitte upp sig. Nu kan hon inte längre dölja sitt klänningsköp för föräldrarna. När Sigrid ser klänningen blir hon alldeles kall inombords.

– Vem har köpt den där tygtrasan åt dig?

– Tygtrasan?

– Det är bara dåliga flickor som har råd med sidenklänningar. Alltså: Vad har du ställt till med, Brigitte?

– Jag har inte ställt till med någonting alls. Jag har tagit mått och låtit sy upp den hos skräddaren på hörnet och har betalat den alldeles själv också, säger hon helt förnärmad.

– Du ska väl inte inbilla mig att du har råd med något sådant?

– Det har jag visst det! Jag arbetar ju.

– Sa du inte att du fick sparken?

– Ja, men jag lyckades få tillbaka jobbet och sen var chefen generös och gav mig ett förskott också.

– Så bra då. Och vart är du nu på väg om jag får fråga?

– Jag ska ut och dansa i Prater med tjejerna. ...

När hon kommer hem berättar hon lyriskt om danskvällen. Hon har dansat hela kvällen med en musikstudent som heter Aron Rosenzweig. Han vill bjuda henne på bio nästa lördag.

– Aron? Är han jude? undrar pappa Jonas och ser alldeles förskräckt ut.

– Det har jag ingen aning om, men om han skulle vara det, spelar det någon roll? – Zigenare och judar ska du se upp med. De har alltid något lurt i bakhuvudet!

– Hur kan du veta det?

– Judarna är inte särskilt populära någonstans, inte bara hos oss. Javisst ja, hon minns. Hörde ju grabbarnas slagdängor på skolgården: Judar och skit kom inte hit, vi spränger er med dynamit!

– Du vet väl ändå att det var judarna som korsfäste Jesus?

– Tänk på att du måste hålla dig ren! utropar Sigrid förfärad.

– Ren? Saken är den att jag ska äta mat och gå på bio med en trevlig ung man. Föräldrarna byter blickar, verkar vara överens om att förbjuda henne att träffa Aron. Nästa morgon går hon glad i hågen till arbetet och knackar på chefens kontorsdörr.

– Jamen, se där är hon ju, var så god och sitt! Han går fram till henne och hjälper henne av med kappan och hänger upp den på en krok.

– Hur står det till? Lilla fröken kanske undrar varför jag har kallat in henne hit. Det är så att jag behöver hjälp med bokföringen och tänkte fråga er om ni kan tänka er …

Det går en månad och eftersom hon nu tillhör kontorspersonalen, antar hon att hon inte ska få ut lönen veckovis, utan vid månadens slut. När ändå inget händer blir hon orolig, men vågar inte ställa någon direkt fråga om utbetalningen. Hon har inte heller fått reda på hur hon ska betala tillbaka sitt förskott. Föräldrarna börjar undra när hon äntligen ska göra rätt för sig. När plånboken är tom tar hon ändå mod till sig. En dag, när chefen verkar vara på särdeles gott humör frågar hon honom hur han har tänkt sig lägga upp avbetalningen. Den kortväxte, skallige mannen ställer sig bakom henne, lägger händerna på hennes axlar, böjer sig ned och viskar i hennes öra:

– Om fröken kan göra mig lite till viljes, kanske vi kan glömma bort det där med pengarna? Hon blir alldeles stel av förskräckelse, skakar av sig hans händer. Vad menar gubben?

– Det är nog bättre att jag koncentrerar mig på mitt arbete, säger hon torrt och bläddrar vidare i fakturorna. Han går tillbaka till sitt skrivbord och ser sur ut. Hon behöver andrum, går in på damrummet och lutar sig mot handfatet.

FOLKHEMMETS UPPBYGGNAD. Efter första världskriget låg Österrike förblött och förlamat, som en skärva av den forna så mäktiga dubbelmonarkin. De kringliggande länderna hade ”tagit sin del av kakan”, ett uttryck som fanns i var mans mun. Från att ha varit ett rike med femtio miljoner invånare, en multietnisk stat, en flerfolksstat, återstod nu bara ett litet pytteland med bara drygt sex miljoner invånare. Metropolen Wien måste återuppbyggas. Kaoset och nöden efter första världskriget lade grunden för Det röda Wiens sociala program med avsikt att skapa människovärdiga levnadsförhållanden för arbetarklassen.

Politikerna, som ofta hade en paternalistisk grundinställning, kritiserades av många politiska motståndare och av medelklassens mer besuttna personer. Socialdemokraterna försvarade sig med att de tvingades handla snabbt och pragmatiskt. Man ville slå in på en helt ny väg, ville bygga upp ett folkhem, som skulle innehålla allt Den nya människan behövde för ett drägligt liv; åtta timmars arbetsdag med betald semester, fackförbundsregler, bildandet av en arbetskammare och en hyreslag. Människorna var i behov av moderna bostäder, mat på bordet, en fungerande hälso- och sjukvård och en ny infrastruktur.

Under en femårsperiod byggdes tjugofemtusen lägenheter av sammanlagt etthundranittio arkitekter, trettiotre av dem var elever till Otto Wagner. Man ville bygga ljust, luftigt och soligt, allt för att främja barnens hälsa och framtid. Så inleddes en helt ny samhällsepok med ett humanistiskt bildningsprojekt, ett experiment som hade som mål att hjälpa människor ut ur nöd och fattigdom och dessutom ge den unga generationen ett positivt livsperspektiv. Samhällsbarriären mellan fattig och rik skulle elimineras. Resultatet blev ett utopiskt experiment, en antites till den kon-servativa livssynen, som dominerade i den övriga delen av Österrike. Wien kom att framstå som en internationellt beundrad föregångsmodell. Besökare från utlandet kom för att ta del av det uppmärksammade sociala projektet, bland annat en delegation med 347 socialdemokratiska ungdomar från Sverige år 1929.

JUSTITIEPALATSET STÅR I BRAND. Det är den 15 juli 1927. Brigittes föräldrar är oroliga. På radionyheterna har de hört om kravaller och om att åttionio personer, varav fyra poliser har skjutits ihjäl utanför Justitiepalatset. Hundratals demonstranter har arresterats under upploppet. De har sprungit fram och tillbaka till fönstret för att se om hon inte äntligen dyker upp. När Brigitte till slut kommer hem på kvällen är de naturligtvis glada för att hon inte är skadad, men varför har hon överhuvudtaget utsatt sig för faran?

– Ni är båda så inskränkta att det inte är någon idé att försöka övertyga er om att jag vill något annat med mitt liv än ni, som sitter fast i gamla föreställningar om att man bara ska vara lydig och slita ihjäl sig för ingenting. Jag vill inte leva som ni gör. Hon stänger dörren bakom sig. Vart ska hon nu ta vägen? Den enda adressen hon känner till är Eugenie Schwarzwalds hus på Josefstädterstrasse 68. Hon beger sig dit.

– Får jag komma in och prata en stund, säger hon generat och ångrar förstås sitt vågade beslut.

– Jamen visst, lilla vän, välkommen! Var så god och slå er ned! Är det något som har hänt? Brigitte sätter sig på soffkanten i det stora rummet och doktor Schwarzwald sätter sig bredvid henne.

– Idag deltog jag tillsammans med Marie, Paul och Aron i demonstrationståget utanför Justitiepalatset. Det var alldeles förfärligt, polisen sköt på folk och många dödades. Vi blev skräckslagna och sprang därifrån. Jag är fortfarande helt omskakad, ingen av oss hade kunnat föreställa sig att det skulle gå så illa. Efter att vi hade satt oss på ett café och försökt sansa oss, gick jag hem till mina föräldrar. De bråkade med mig och sa att polisen skulle komma och ta mig, så jag sprang iväg hit och nu vet jag inte …

– Men kära vän, inte kommer polisen att söka efter demonstranter så här efteråt. Jag vet att flera personer har arresterats och förts till polishuset, men det var personer som hade blivit aggressiva och börjat slåss. Fröken Brigitte behöver inte alls vara rädd. Det kommer inte att hända något mer. Men nu har det blivit sent och det är inte så bra att vistas ute på gatorna vid den här tiden. Det blir utmärkt om fröken Brigitte stannar här hos oss i natt.

– Tack snälla fru doktorn!

Eugenie Schwarzwald presenterar henne för sina gäster; journalister och författare. Några av dem träffade hon förra gången hon var inbjuden tillsammans med Aron med anledning av doktor Eugenies födelsedag. Nu får hon hälsa på berömdheter som Elias Canetti, Karl Kraus och Elsa Björkman Goldschmidt som alla är oerhört upprörda över våldet på demonstrationen och vad händelserna kommer att betyda för landet politiskt.

– Här har vi en ung dam som deltog i demonstrationen. Fröken Brigitte Huber har berättat för mig att hon har kommit till mig för att hon är rädd och uppskakad av allt som hänt idag. Vill fröken kanske berätta själv? undrar hon med en gest mot Brigitte, som känner sig blyg inför gästerna. Hjärtat tar ett skutt, men sedan tar hon ett djupt andetag och säger:

– Ja, jag kunde knappt andas av all rök som vällde ut, började hosta och sen hörde jag hur en man stod på en låda och försökte lugna ned folk som bråkade och slogs längre fram i demonstrationståget.

– Det var borgmästaren Karl Seitz, tillägger Elias Canetti.

– Det kändes skrämmande att den ridande polisen försökte ta sig in i ledet med sina hästar för att skingra oss, fortsätter Brigitte.

– Jag kommer också därifrån, och det var en syn som jag sent kommer att glömma. Det var fruktansvärt att uppleva en sådan ilska och hur våldsamt polisen agerade, inflikar Elias Canetti.

EN VÄNDPUNKT I ÖSTERRIKES HISTORIA 1934. Var det upploppet den 15 juli 1927 som orsakade vändpunkten i landets historia? Ilskan ruvade, den för-summade medelklassen spred ett farligt gift, hotade med att man förfogade över tillräckliga maktinstrument om det skulle behövas. År 1934 skulle hotet realiseras. Det groende missnöjet blev upphovet till såväl fascismens som nationalismens framgångar. Det fanns väl beväpnade kårer inom båda lägren, eftersom hemvärnet aldrig hade avväpnats. Meningen hade varit att de skulle använda vapnen för att skydda landets gränser. Upprepade gånger erbjöd sig socialdemokraterna att samla in vapnen, om hemvärnet gjorde detsamma. Men under åren som följde tog fascistsympatisörerna överhanden i hemvärnet. I ledningen befann sig så kallade soldatvagabonder som hotade att marschera mot Wien. Den första gnistan som tände krutdurken uppstod vid en razzia på hotell Schiff i Linz, när den republikanska skyddskårens vapen skulle beslagtas. Nyheten om skottlossningen spreds raskt i hela landet och i Wien utlystes strejk. Omedelbart marscherade beväpnade styrkor genom staden. Man satte upp anslag som förkunnade att det rådde belägringstillstånd i Wien. Kanonerna kördes fram och artilleriet besköt bostadshusen. Striden var i full gång, gevärssalvorna avfyrades mot arbetarhusen, man slogs man mot man om vart enda utrymme i de nybyggda husen. Folk sårades och dog på båda sidor. Kvinnor och barn skadades. Terrorn skakade Wien. De konservativa krävde ordning och ville värna om fädernas arv. De samhällsomstörtande elementen måste bekämpas och förintas.

I februari 1934 faller alltså Wien under de väpnade upploppen, men det är inte bara byggnaderna som skadas. Austrofascisterna slår ned hela arbetarrörelsen. När austrofascisterna övertar makten slutar de att bygga bostäder, endast de hus som håller på att uppföras får färdigställas. De avskaffar det lokala progressiva skattesystemet och omfördelar skattetrycket till de fattigares nackdel. Socialförsäkringssystemet och den sociala infrastrukturen elimineras och en ny regeringskommission installeras i Wien. De socialdemokratiska politikerna, bland dem Otto Bauer, flyr åt alla världens håll och kanter. Några av dem tillfångatas och avrättas genom hängning på uppdrag av doktor Kurt Schuschnigg.

Knappt fyra månader efter att offren för februaridagarna hade begravts, mördades Dollfuss den 25 juli 1934. Förklädda poliser hade planerat en regeringskupp som misslyckades, men Dollfuss blev skjuten och fick ligga och förblöda ute på gatan. Det som upprörde gemene man mest var att kanslern fick dö utan att ta emot den sista smörjelsen. Likt en huggorm har nazismen kommit smygande. Man målar hakkors på väggar och murar. De tas bort eller målas om till Fosterländska frontens Kruckenkreuz. Hitlerjugenduniformer är förbjudna, men pojkar börjar gå omkring med en viss sorts vita strumpor och knäbyxor. För att neutralisera detta klär Fosterländska fronten alla sina ungdomar i samma vita strumpor. Nazisterna mobiliserar äventyrsböckernas romantik. Karl May blir favoritförfattaren på modet. Ungdomarna leker sammansvärjningar med namnlösa, mystiska ledare, som de svär blind trohet. Arbetarna å sin sida tror att ordet socialism i nationalsocialismen betyder att nu kommer arbetarna äntligen att få sitt. Hitler kommer att kämpa för arbetarnas rättigheter och utjämna alla orättvisor. Storindustrins företrädare uttrycker sitt förtroende för ordning och reda, strejker ska förbjudas, folk ska arbeta och sluta knota. Ordning och disciplin! Det är inte precis judarna i den egna vänkretsen och naturligtvis inte heller ens egna kunder man avskyr. Det är de andra judarna man hatar, deras illojalitet, deras begåvning, den otillåtna framåtandan, påflugenheten, nepotismen ...

UPPBROTT OCH FLYKT. Vad är det värdefullaste dokument en människa kan äga? Det var den fråga som man vitsade om i Wien redan 1934.

Svaret var: Ett utländskt pass. En stor självmordsvåg sveper över landet. Det uppfattas snart som en motståndshandling att rapportera om självmorden och efter hämndaktioner tystnar även journalisterna. Socialdemokraterna tvingas gå under jorden och fortsätta kampen i den underjordiska rörelsen. De flyende övernattar i kloakerna, irrar runt i skogarna mot landsgränserna eller gömmer sig på biograferna för att försvinna i mängden. Fängelserna fylls med arga arbetare. Partiet upplöses, fackföreningarna förbjuds och nio dödsdomar avkunnas. Varje socialdemokrat vet hädanefter vad han strider för. I de olika biografierna jag har läst nämns sällan själva flykten, även om den avspeglar hela avgrunden, när man förlorar sig själv, sin kultur och allt man äger. Sällan är man i efterhand villig att berätta om förnedringen och ångesten man utsatts för. Beslutet att fly, uppbrottet, den första tiden i det främmande landet är en egen fas som skiljer sig från försöket att bygga upp en ny existens och den senare känslan av att ha lyckats eller misslyckats i det nya landet, i den nya kulturen.

ANSCHLUSS 1938 Missnöjet i samhällets mellanskikt har nått sin höjdpunkt. Nationalsocialisterna får varje vecka nya medlöpare så väl i städerna som bland bönderna på landet. Många soldater från första världskriget sympatiserar med upprorsmakarna. Vad har de egentligen kämpat för? Austrofascisterna tar varje dag fastare tag i hävstången för att till slut lyfta bort den rådande makten från dörrhakarna. Omstörtningsviljans lejon, deras landsman, han som redan äger makten i Tyskland, är den ende som kan rädda Österrike ur kaoset. Hans vulkaniska kraft kräver en folkstorm för att kunna upplösa den godtrogne Kurt von Schuschniggs Fosterländska front och överta riket. Detta revolutionens geni måste stärka sina landsmäns omstörtningsvilja, övertyga alla förträffliga och välmenande lärda, skarpsinniga jurister och patrioter som drömmer om ordning och nyordning. Denna vilda själ, denne oinskränkte maktutövare behöver utrymme, hans väldiga ande fordrar, kräver bekräftelse, själv upplöst i fråga om moral, ekonomi och familjeförhållanden behöver han en upplöst stat för att kunna stiga upp ur och över spillrorna. Med sin dundrande stämma stormar han fram som en rasande tjur på revolutionens arena och förintar ständernas auktoritet med sin propaganda om den ariska rasens överlägsna renhet. Med flammande patos rycker han folkets vilja med sig. Folk samlas på Mariahilferstrasse beredda att få ynnesten att hälsa den store världsförbättraren välkommen. Tisdagen den 15 mars 1938 firas befrielsefesten på Heldenplatz i Wien. Hundratusentals människor står med uppsträckta högerarmar. Folket jublar och viftar med hakkorsflaggor och näsdukar denna strålande vårdag. Hakkorsfanorna vajar redan från husen, något som bevisar att hela föreställningen är väl förberedd. Även folk som på fredagen hade stått på patrioternas sida, börjar instämma i lovsången:

Vi hälsa vår ledare – leve Tyskland!

Hitler har kommit med segrarens hela övertygande makt och den som har tur har säkerligen också rätt. Stortyskland Deutsches Land Österreich under kansler Arthur Seyss- Inquart är ett faktum. Efteråt ville ingen människa medge att hen hade varit där. Och så går det som det måste gå; Finis Austriae.