Meny

 Sök:
Startsida »
Böcker » Recensioner » Bokförlaget Alerta » Om författaren » Kontakta mig » Kalender »

 

 

bokförlaget-logo-alerta

 

omslag-kolonisterna_web

 

Kolonisterna på hjortronmyrarna

 

Recension av Carina Strömberg i Oknytt

 

Lilian 0. Montmar har skrivit en dokumentärroman med en historia som har sin början i det tidiga 1900-talet i Mellansverige och beskriver vägen och livet för en familj upp till hjortronmyrarna utanför Vilhelmina i Lappland. Det är det mödosamma livet som kolonister som skildras. Inspirationen och det som sätter igång fantasin hos författaren är en stor pappkartong fylld med dokument och brev, som hon hittar på övervåningen i huset i Mötingselberg.


Romanen bygger på faktauppgifter från statliga utredningar, riksdagsmotioner och samtida tidningsartiklar i lokal- och fackpress, men också intervjuer och nedtecknade berättelser från de människor vars liv skildras i boken. Fragment och citat från brev och historier ger personerna liv och blod och deras upplevelser, känslor och drömmar talar till läsaren från bokens sidor. Författarens strävan är att berätta en sann historia utan förskönande romantisering, en historia om hur villkoren tedde sig för människorna i en tid då landet plågades av stor arbetslöshet och två världskrig som präglade den svenska verkligheten. Eskilstuna efter kriget var en plats med stor arbetslöshet. I boken återges flera artiklar i Eskilstuna-Kuriren om människoöden i arbetsiöshetens spår. Tidningen engagerade sig för egnahemsrörelsen och den envetne journalisten Johan Alfred Edling medverkade själv i flera uppvaktningar hos myndigheterna. Många valde att emigrera, och det var bland annat för att stävja detta som arbetet startade med att ge människorna möjligheter att få kolonisera och skapa egna hem. Det var dock inte enbart idealitet och människokärlek som styrde besluten, staten behövde arbetskraft för sina stora skogar i norr.

 

Huvudpersonerna i boken är Per Albin Andersson och hans hustru Ester och deras sex barn. Per Albin var en vaken och intelligent ung man, men föräldrarna kunde inte bekosta någon utbildning för honom. Makarnas gemensamma liv efter giftermålet i Arnäs kyrka 1903 började inte så dåligt. Per Albin fick reda på en gård i Östergötland som var till salu och en framgångsrik tjugoårsperiod följde där familjen successivt bytte upp sig till en gård på 165 ha utanför Eskilstuna. Efter krigsslutet var dock köpkraften i stort sett obefintlig och marknaden för jordbruksprodukter förändrades radikalt. Den tidigare så framgångsrike storbonden stod där helt utblottad då banken tog allt för att täcka krediterna.
Situationen hade varit svår för många och utredningar och förslag hade avlöst varandra, bl.a. emigrationsutredningen 1907-1913 och motioner om att statsdomänerna skulle inventeras. Kolonisationskommitténs betänkande handlade om de goda förutsättningarna för jordbruk i Norrlands skogsbygder.

 

Så kom den dag som många väntat på, då Kolonisationsnämnden annonserade om att arbetslösa kunde ansöka om att bli kolonister i Norrland. I april 1922 kom de sexton första kolonisterna från Eskilstuna med inlandsbanan till den nybyggda stationen i Vilhelmina. Med sig hade de ett lån till byggnadshjälp på 4500 kronor och som odlingshjälp utan återbetalningsskyldighet 1000 kronor. De var knappast rustade för den senvinter som väntade och heller inte för det arbete som kolonaten erbjöd. Familjerna fick komma efter först då boningshusen var färdigbyggda, vilket tog omkring fyra år.


Boken berättar levande om familjens vidare öden som kolonister, om skogsarbete, arbete med djuren, barnens villkor, nöjeslivet, vidskepelse och annat som utgjorde vardagen för människorna i inlandets byar. När sönerna kunde ta över verksamheten på gården lämnade Per Albin kolonatet och emigrerade till Brasilien. Men detta land kunde inte erbjuda honom något bättre alternativ och han återvänder till familjen iförd tomtedräkt på självaste julafton.

 

 Per Albin är en påhittig och företagsam nybyggare och experimenterar med olika jordarter och gödningsformer. Han konstruerar också elstängsel och vatten- och avloppsledningar. Han var också starkt engagerad i Sveriges Kronotorp- och Kolonistförbund och arbetade för att förbättra levnadsvillkoren för kronotorparna och kolonisterna. Han fick bl.a. en inbjudan från Riksdagens andra kammare att närvara vid behandlingen av kronotorparpropositionen.


Mötingselberg upplevde sin storhetstid på 1950-talet som så många andra av inlandets jordbruksbyar. Byn klarade då av att försörja sina invånare, 72 personer, 90 kor och 10 hästar kunde vinterfödas. Per Albin kunde friköpa sitt kolonat 1958 och fortsatte med sönernas hjälp arbetet på gården och utökade även skogsinnehavet.


Det var hårda villkor för kolonisterna att få lösa ut sina torp eller få ersättning för nedlagt arbete vid avflyttning. Allt eftersom har människorna flyttat, gårdarna rivits och skogen återtagit marken. Den siste som lämnade byn Mötingselberg år 2004 var sonen Nils Andersson, 93 år. Han bor numera på äldreboendet i Vilhelmina.

Fotografen Sune Jonsson besökte i början av 1960-talet människor och miljöer i Västerbottens inland, jordbruken som lades ned och byarna som avfolkades. I boken Bilder från den stora flyttningen som kom ut 1964 finns kolonisterna i Mötingselberg fotograferade och dokumenterade. Under åren 2004-2008 har en sentida fotografkollega, Karl-Einar Löfqvist, tillsammans med museiintendenten Laila Eliasson i Vithelmina följt upp Jonssons fotodokumentation genom att besöka samma platser och i den mån det varit möjligt även samma människor. Utställningen Efter den stora flyttningen har producerats tillsammans med Medborgarskolan och visades på Vilhelmina Folkets hus och på Länsmuseet i Umeå under hösten 2009 och våren 2010.

 

Pia Bergström, Aftonbladet 6 juli 2010

 

Åren 1880-1915 emigrerade var femte svensk. Ungdomens landsflykt, den utbredda fattig­domen, missnöjet hos de ar­betslösa oroade makthavarna. Idén om ”inre kolonisering” dök upp. Riksdagen beslutade att inventera kronoparkerna, främst i de glesbebodda delarna av Norrland. Planen var att erbjuda skötsamma familjer söderifrån att arrendera mark i dessa ofta väglösa trakter, ge lån och vissa bidrag för nyodling, husbyggen och kreatursinköp, mot att dessa krontorpare och kolonister­

blev tillgängliga som ar­betskraft i de stora kronsko­garna.

 

I dokumentärromanen Kolo­nisterna hjortronmyrarna berättar Lilian O. Montmar om hur det gick till när en grupp arbetare från Eskilstuna som tröttnat på halvsvält och nöd­hjälpsarbete kom upp till Vil­helmina i Västerbotten mitt i vintern 1920, tunnklädda och med lågskor. De fick varsin ut­stakad jordlott i ett då snö­täckt område två mil bort som sedermera blev byn Mötingsel­berg. De fick börja med att byg­ga provisoriska kojor i skogen och att fälla träden som skulle bli hus och ladugård.

 

Det var starka män med fram­tidstro, men de flesta var fa­briksarbetare och hade aldrig rest hus, dikat ut myrar eller be­drivit skogs- och jordbruk. De flesta, tretton av de ursprungli­ga sexton, gav upp efter några få år av omänskligt slit. Folk från trakten, vana vid myggplå­gan, svinkylan och de korta somrarna, tog i vissa fall över.

 

Lilian 0. Montmars släktingar, Per-Albin Andersson och hans fru Ester hade varit jordbruka­re och klarade sig bättre, mycket tack vare de sex halv­vuxna barnens arbetsinsats.

 

Det var Per-Albins efterlämna­de papper i en låda på vinden i huset i Mötingselberg — det enda som nu står kvar i byn — som fick Lilian 0. Montmar att börja samla material om Lappla­ndskolonisterna. Även om boken inte är så litterärt elegant är de här männis­kornas öden, deras hårda vill­kor, händighet och envisa var­dagskamp, fångade med inle­velse och detaljrikedom. Montmar har grävt fram forsk­ning om koloniströrelsens his­toria och intervjuat dem av Per-­Albins barn som ännu lever. Hon citerar kritiska röster i tidens dagspress om “misslyckande” och “cyniska experiment med skattemedel" men också Moss­kulturföreningens milda opti­mism beträffande myrodlingens framtid.

 

För den som har stått och undrat över de överväxta spåren av en husgrund, ett förvildat ra­barberstånd och några rostiga spisringar vid ett vägslut någon­stans i Norrlands avfolkade inland, finns här en del brokiga och gripande svar.

 


 

 

 

 ©Bokförlaget Alerta .    Användarvillkor.   Integritetspolicy.