Meny

 Sök:
Startsida »
Böcker » Recensioner » Bokförlaget Alerta » Om författaren » Kontakta mig » Kalender »

 

 

Utdrag ur förordet till De värnlösa

                                                                   

av Sveriges Radios kulturredaktör Gunnar Bolin  

 

Lilian Montmars De värnlösa ger just röst åt barnen. I detta fall de som utsattes för nazisternas mest barbariska experimentlusta och sadism. Det handlar alltså om offren, de som just var värnlösa. Det är omöjligt att läsa denna bok utan att än en gång tvingas att ställa sig frågan: Hur kunde det ske? Hur kunde människor vara kapabla att utsätta just värnlösa barn för detta?

 

För många var de nazistiska brotten som även riktades mot ”ariska” barn (enligt de perverterade rasteorier som partiet uppfunnit) en nyhet när de nazistiska förbrytelserna började komma till ytan efter kriget. Övergreppen och morden på judar, romer och slaver var mer kända. En förklaring till hur det systematiska mördandet av judar kunde ske var bl.a. att de långsamt hade avhumaniserats.

 

De judiska invånarna i Tyskland hade sedan Hitler kom till makten 1933 befunnit sig på ett sluttande plan. Först förlorade man arbetet, fick sina hem och ägodelar beslagtagna, affärerslokalerna sönderslagna, blev misshandlade eller dödade utan rättegång. Sedan kom lagarna. Judar fick inte äta glass, inte ha husdjur, inte bada på offentliga bad, inte åka med offentliga färdmedel. Tyskarna skulle känna in på huden att ”Juden” inte var människa som vi andra och till sist hade han eller hon t.o.m. förverkat rätten att leva.

 

Och barnen på Spiegelgrund? Där kunde förövarna inte ens gömma sig bakom antisemitismens vidriga logik. Här ingick det sadistiska beteendet mot barnen i en större nazistisk plan om en ren arisk människa. Hur lyckades denna regim få så många att helt frivilligt ställa upp på att plåga och döda barn? Hur kunde så många ställa upp eller titta bort? Och hur kunde så många, både individer och stater, skydda brottslingarna även efter krigsslutet när brotten låg i öppen dager?

Varje nytt vittnesmål i boken ställer indirekt dessa frågor. Varje vittnesmål i De värnlösa tvingar mig att se mig omkring och med darrande blick leta efter tecken i vår tid som än en gång skulle kunna leda mot denna avgrund.

 

Endast som vittne är människan till. Lilian Montmar har fått nya vittnen att stiga fram. 


Gunnar Bolin

Sveriges Radios kulturredaktion
 


Att följa ordens tyngd av Benny Holmberg,

Tidningen Kulturens kulturredaktör

 

De värnlösa är resultatet av samtal och intervjuer med några av de tusentals barn och ungdomar som under andra världskriget placerades på anstalten Spiegelgrund i Österrike. Personer som av olika anledningar överlevt umbäranden där de antingen skulle “normaliseras”, svälta ihjäl eller sövas in för gott och på så sätt lämna plats för “värdigare” människor. Gunnar Bolin på Sveriges Radios kulturredaktion skriver i sitt förord till De värnlösa att Lilian O. Montmar ”ger röst åt barnen” genom deras vittnesmål som berättar om det fruktansvärda. Han citerar Gunnar Ekelöf ur Färjesång för att understryka det nödvändiga och viktiga i vittnesmålen: ”Endast som vittne är människan till”.


Boken innehåller, förutom alla samtal och intervjuer, helt igenom dokumentärt material. Montmars research har varit grundlig och omfattande. Hon redovisar material ur tidningsartiklar, hälsomyndigheter- och domstolars protokoll, förhör, vittnesmål, debatter och berättar om trossamfundens agerande inför Spiegelgrunds existens. Hon visar hur katolska kyrkan, andra trossamfund och liknande institutioner förhöll sig till det som skedde. Hon tar dessutom fram exempel på enskilda individer som gjorde motstånd.


Inledningvis låter Montmar en granne från Wien  berätta om sina erfarenheter av Spiegelgrund. En anstalt vars ärende gick ut på att skilja mellan de barn som ägde 'rätt' att överleva, och de som ansågs utgöra en 'belastning' för samhället. Montmar följer sitt intervjuobjekt tillbaks till ursprungsplatsen och läsaren får följa reaktionen när den berättande grannen åter står inför de lokaler där allt det hemska en gång skedde. Det är en genomgående obehaglig läsning i sin påträngande dokumentära konkretion.


En uppgift boken ställer sig är att försöka beskriva varför detta väldiga ondskeutbrott kunnat ske med hjälp av de enskilda på plats, hur det konkret i vardagen har sett ut och varit möjligt. Detta görs i boken genom att läsaren får följa ordens tyngd i de många konkreta vittnesmålen med otaliga exempel på ondska och övergrepp. Flera vittnesmål går ned i situationer under de dagliga rutinerna på Spiegelgrund där personal gör våld på de enskilda barnen. Här finns individuella skillnader i personalens lynniga handlingar gentemot barnen med olika uttryck dag för dag vilka för det enskilda barnet många gånger utgör den avgörande skillnaden mellan liv och död.
Frågan blir vad skildringen har för inverkan på oss och hur den påverkar våra medvetanden under läsningen av dessa vittnesmål som beskriver en 'obeskrivlig' ondska?


Steve Sem-Sandberg har angående sin bok De utvalda (som också skildrar Spiegelgrund) i en artikel i DN 2011-01-27 diskuterat frågan om ”hur man skall göra litteratur av något som skyr avbildning”. Han skriver bland annat att ”även de onämnbara fasorna måste namnges.” Då kan man betänka att Sandberg valde att göra en 'fiktiv gestaltning' över vad som förevarit i Spiegelgrund. Detta i det uttalade ärendet att få en koncentration i skildringen. Lilian O. Montmar har valt det dokumentära förfaringssättet. I det avseendet blir hennes skildring mer absolut, i den meningen att här är det direkta vittnesmålet från överlevande som vistats på Spiegelgrund som barn. Inget sker genom filtrering, annat än just urvalet av materialet. Hon har använt sig av arkiv, domstolsprotokoll, dåtida tidningsartiklar, brev i korrenspendens mellan myndigheter, politiskt ansvariga, befattningshavare militärt, med skriftliga utsagor av  ansvariga för deportationer och liknande. Även Sandberg har nyttjat dokumentärt material men hans skildring har gått igenom 'det fiktiva filtret' vilket innebär någon form av 'tillrättaläggande'.


I min recension 13 november 2014 i Tidningen Kulturen av Sandbergs De utvalda skrev jag: ”(De starka) Orden har ju alltid en förmåga att banaliseras till sin verkan och sitt innehåll/sin betydelse vid frekvent och upprepad användning, att avmagnetiseras från sitt ärende, att avhumaniseras till sitt innehåll oavsett hur potent dess larmande eller inhumana styrka till en början ändå är. En viktig fråga är hur man ska skildra det onämnbara, det obeskrivbara.

 Att sådana lidanden och hemskheter omdelbart riskerar att förminskas när de överförs till litterär gestaltning. Att det skrivna ordet per automatik leder till banalisering av det onämnbara och 'dödar' autenticiteten.[…] En pågående diskussion om hur lägerskildringar får autenticitet och vem som äger mandat att skildra dessa läger har urskiljt två avgörande frågor: Vem kan skildra det onämnbara? Hur ska det onämnbara skildras? Här bottnar oftast diskussionen i att legitimitet i att skildra i dessa fall endast erhålles genom det självupplevda. Medan en av de kritiska följdfrågorna då har varit: Hur skall då dessa läger skildras för eftervärlden när de som upplevt dem dött?” Samma sak gäller för Montmars skildring i De värnlösa där hennes dokumentation och direkta intervjuer skildrar hur det gick till i verklighetens Spiegelgrund vilket ger hennes sammanställning en direkt autenticitet.

 

I några avslutande texter diskuterar hon även nutiden med alla de tecken som finns på jämförbara utvecklingar och hur dessa är möjliga med dagens kunskap. Hon går igenom den tidsanda som rådde i Europa, och hur idéerna har utvecklats historiskt. I avsnittet Brutna själar berättas att problemen för de som varit på Spiegelgrund inte upphörde efter att de blivit befriade. Finansiell skadeersättning förvägrades länge innan internationella diskussioner ledde till att de erhöll sådana.


I ett av de avslutande avsnitten benämnt Samtal om framtiden redovisar Montmar, som också är gymnasielärare, ett samarbete med kollegan Herbert Maier där de låtit sina elever ta del av vittnesmålen från Spiegelgrund. Bland annat har eleverna ställts inför frågan hur de upplever de olika vittnesmål som redovisas i boken. En student räcker då upp handen och säger att: ”...det som gjort mest intryck på honom varit, hur svårt det verkar vara att bearbeta upplevelser av övergrepp. Han tror att ingen människa egentligen kan känna in en annan människas ångest och rädslor...”


Lilian O. Montmar har genom dokumentation av arkivmaterial tillsammans med samtal, intervjuer och vittnesmål från en verksamhet som är fullkomligt obegriplig i sin ondska, åstadkommit en dokumentär vitbok vars autencitet äger hög dignitet i det faktum att den är sprungen ur verkligheten och därmed blir till ett oumbärligt historiskt vittnesmål. Lilian O Montmar hedrades år 2002 med det österrikiska Luitpold-Sternpriset för Litteraturens Främjande. Montmar har tidigare utkommit med bland annat Kolonisterna på hjortronmyrarna (2010), Kungen, Samen & Den franske pastorn (2012). Det är vår och jag lever ännu (2016).


Benny Holmberg

Tidningen Kulturen

 

https://www.tidningenkulturen.se/utgavor/utgava-2018-01/23506-att-folja-ordens-tyngd

 


Tidlöst om människovärde av Ingemar Nilsson, NSD's kulturredaktör

 

Lilian O. Montmars De värnlösa handlar om en svunnen tid i år räknat, samtidigt
ställer den hela tiden frågan: Hur är det idag? Det handlar om människovärde.
Eller mer precis om små barn som under nazismens tid i Österrike togs in på anstalt och avhumaniserades och gallrades ut för experiment av olika slag i ”vetenskapens
tjänst”.

 

Gemensamt för barnen, ofta födda utanför äktenskap, var att de ansågs sakna värde för samhället, det vill säga vara en belastning mänskligt och – ekonomiskt.
Och i den nazistiska/rasistiska kontexten var de därför lämpliga för eutanasi
(dödshjälp), sterilisering eller förgiftning med olika medel.


Jag mår smått illa under delar av läsningen och tänker på delar av journalisten
Gunnar Bohlins förord till boken: ”... varje vittnesmål tvingar mig se mig omkring
och med darrande blick leta efter tecken i vår tid ...”


Lilian O. Montmars De värnlösa tar ett sorts avstamp i poeten Gunnar Ekelöfs
rader:

”Endast som vittne är människan till. Tag och skriv.”


Montmars bok är en dokumentär byggd av samtal och intervjuer, men det
finns även utdrag ur domstolsprocesser mot anklagade österrikiska läkare
som misstänks ha deltagit i dödsmaskineriet på bland annat anstalten Spiegelgrund Författaren har förstås också ett kapitel om rasbiologins historia, eftersom
detta tänkande i så kallade raser inte var något som kom med Hitler och inte
heller var dennes regim de första som praktiserade denna nedsättande och
ofta mordiska så kallade vetenskap. Sverige låg länge i framkant av klassificering av människor och 1922 inrättades världens första rasbiologiska institut under ledning av
Herman Lundborg. Institutet förändrades med tiden, men att direkt eller indirekt
dela in människor i A- eller B-kategorier dog inte ut när  det goda samhället skulle
byggas.


Hur är det idag? är frågan som hela tiden petar mig som läsare i ryggen. I
Sverige och i världen. Tja, i skrivande stund hör jag att  världens mäktigaste person
kallat nationer för ”skithålsländer”. Att vilja tala om det traumatiska man varit utsatt för är inte självklart. Det finns en sorts skam som kanske den som inte varit utsatt kan förstå. Klara Lindh, en gång granne då författaren Lilian O. Montmar bodde i
Wien i Österrike, är ett exempel på att man som offer länge upp i åren kan vilja
leva i tystnad. Hon hade som barn suttit på Spiegelgrund och upplevt iskylan
och känt helvetet in på sina tunna barnben. Upplevelsen och minnet finns lagrat
i hennes kropp. Men genom kontakten med Lilian öppnar hon sig mer och mer
och hon följer med författaren till skolklasser och andra forum som bygger denna
angelägna bok.

 

En gedigen research ligger bakom De värnlösa, som i våra tider av nationalism
och högerpopulism, kunde vara en lämplig studiebok i skolor. Den är ingen bladvändare men effektivt komponerad som en bok om hur människan, mer eller
mindre smygande, kan tas ifrån det absolut viktigaste: Människovärdet.
Och att språket visavi en annan människa eller folkgrupp,  kan vara snökornet
som blir en snöboll som bildar en.., tja vart tar det vägen?


”De värnlösa” hade inte kommit till utan viljan och förmågan att orka berätta
hos de personer som drabbats som barn av 1930–1940-talets nazistiska
regim i Österrike (anslutet av Hitler till Tyskland 1938). En regim som utan tjänare
i basen skulle stått sig slätt.  till exempel läkare och doktorer av olika slag och
kön. Personer från nämnda skrån som inför domstol ofta sa sig inget veta eller
minnas. Fast några, som  boken visar, hann rättvisan i kapp.

 

Läs De värnlösa, ett tyvärr tidlöst dokument.

 

Ingemar Nilsson

NSD Kulturredaktion

 

http://www.nsd.se/kultur/tidlost-om-manniskovarde-nm4740896.aspx

 

 

Läs också Dr. Salomon Schulmans recension i Expressen:

https://www.expressen.se/kultur/asperger-remitterade-oonskade-element-till-lager/

 

 

 

 ©Bokförlaget Alerta .    Användarvillkor.   Integritetspolicy.