Meny

 Sök:
Startsida »
Böcker » Recensioner » Bokförlaget Alerta » Om författaren » Kontakta mig » Kalender »

 

bokförlaget logo

 

det-är-vår

 

Lilian O. Montmar gör en värdefull insats i att dokumentera och lyfta fram kända och okända personers minnen av krigsfångarnas situation under första och andra världskriget och de humanitära organisationer och enskilda människor som med risk för sin egen säkerhet gjorde allt som stod i deras makt för att hjälpa dem. Dessa vittnesmål och erfarenheter är viktiga lärdomar i dessa oroliga tider då många människor är på flykt undan krig och visar att det går att göra skillnad även i en svår situation.

 

Benita Funke,

Kulturråd Schweiziska Ambassaden

 

 

BTJ: Recension
Montmar, Lilian O. Det är vår och jag lever ännu
Publiceras i BTJ-häftet nr 6, 2016.

Författarens omfattande forskning i krigsarkivens dagböcker har utmynnat i en detaljrik skönlitterär dokumentär, som skildrar de båda världskrigen och tiden däremellan. Godheten och ondskan ställs ansikte mot ansikte. Godheten representeras i mitten av 1800-talet av sjuksköterskan Florence Nightingale och Röda Korset-grundaren Henry Durant och sedan av alla de kvinnor som ställer sina krafter till förfogande i Röda Korsets tjänst. Elsa Brändström är en av dem. Hennes kall blir att under nästan trettio år undsätta bortglömda krigsfångar i Sibirien. De största fånglägren rymde upp till trettiofemtusen man, arbetslägren upp till tvåhundratusen. Nöden var fasansfull och ondskan bottenlös! Elsa Björkman-Goldschmidt är en av flera här omskrivna kvinnor. Deras insatser ”kan inte uppskattas tillräckligt”. 1933 intar ondskan hela scenen; nazismen kommer smygande och raslagarna mot judarna införs. Andra världskriget utbryter. De ”Vita bussarna” är ädelmod, baltutlämningen en skamfläck. Montmars faktaspäckade dokumentärer imponerar. Den här borde nyttjas som lärobok i skolorna. Främlingsfientligheten sprids. Lär av historien! Lilian O. Montmar har tidigare gett ut en rad dokumentärromaner, senast För inte så länge sedan (2014).     BTJ - Bibliotekstjänst  Lektör Elsbeth Hermansson

 

Läs  en recension av  Ingemar Nilsson på Norrländska Socialdemokraten   

 

Läs en recension av Britt Jakobsson på Länstidningen Östersund

 

Läs en recension av Susanne Holmlund på Sundsvalls Tidning

 

Eha Kern,  Hagadal Hemfosavägen 176, 13794 Norra Sorunda skriver:

"Jag har bara påbörjat läsningen av din nya bok och kan bara berömma dig med att det är ett fantastiskt mästerverk! Du berättar

om historiska skeenden som man aldrig hört talas om, samtidigt behövs de pusselbitarna för att förstå det man visste sedan tidigare. Hur hittar du alla berättelser?

 

På väg till Haparanda finns ett stort monument där det alltid finns blommor. Nästa gång stannar jag där. Ska även leta rätt på minnesmärkena på kyrkogården. Haparanda kyrka är ju svart, det passar bra med tanke på allt sorgligt som passerat där.

Hade aldrig hört talas om utbytet av krigsinvalider, bra att du satt ord på det så att den biten av historien inte faller glömska. Hur många kvinnogärningar har fallit glömska? Fantastiskt med den medmänsklighet som Sverige visade med att ordna transporterna.

Vet du förresten att en del balter tog landvägen över Finland när de flydde? De kom gående över gränsen med hästar och annan boskap, men självklart gick det inte att inkvartera boskapen.


Synd att du inte kan prata med min mormor Sofia, född 1898 i dåvarande Ryssland, inte långt från Petersburg. Hon mindes sensationen när väggtidningarna ropade ut att tsaren var mördad! Hon var med om tre krig innan hon 1944 kom till Sverige i

sin brors fiskebåt. Hon hade pengar men de gick inte att växla in. Men sen hade hon sparat guldmynt från tsartiden och de sålde hon då och då. Hon var skicklig sömmerska och när de i flyktinglägret frågade efter om någon kunde sy Lucialinnen sa hon genast ja, fast hon hade förstås inte en aning om vad Lucialinnen var för något.

 

Det tredje kriget? undrar du kanske. Det var estniska befrielsekriget. Hennes fästman var med men tillfångatogs och hängdes på borggården till biskopsborgen i Kuresaare. Vet du förresten att Öselborna aldrig ville bli svenskar utan ville vara danskar? Det finns en minnessten om ett slag där man motade svenskarna på fastlandet.

Ser fram emot mer spännande läsning."

 

 

 ©Bokförlaget Alerta .    Användarvillkor.   Integritetspolicy.