Meny

 Sök:
Startsida »
Böcker » Recensioner » Bokförlaget Alerta » Om författaren » Kontakta mig » Kalender »

 

 

bokförlaget-logo-alerta

 

för-inte-så-länge-sedan-

 

I mars 2014 utkom den tredje delen av Norrlands-trilogin "För inte så länge sedan", en dokumentärroman om kvinnors osynliga arbete.

 

För inte så länge sedan”


För att skriva den tredje delen av min Norrlandstrilogi ”För inte så länge sedan” har jag tvingats bege mig på en bildningsresa av stora mått. Jag berättar om ”kvinnors osynliga arbete” i Sverige tiden 1890-1960. Dokumentärromanen stödjer sig på de faktiska lärdomar jag inhämtat och som är redovisade i källmaterialet.


I ett försök att berätta om människors vardag under de senaste hundra åren har jag studerat tidsdokument, minnesanteckningar, muntliga och skriftliga berättelser, dagböcker, arkivmaterial, universitetsuppsatser, domböcker, tidningar och tidsskrifter. En skildring kräver gestaltning. En livlös berättelse är inte läsvärd. Därför har jag valt dokumentärromanens genre.


Mina Förmödrar, de som kämpade för kvinnors människovärde, har bidragit till min generations välstånd. För att hedra dem, ville jag skildra kvinnors livsvillkor och kamp för ett värdigare liv. Ur ett kvinnligt perspektiv ser historien ju lite annorlunda ut.


Boken skildrar åtta olika kvinnoöden. Det kan tyckas märkligt att jag så ingående har berättat om deras privata liv och deras personliga öden, när det är deras samtid jag vill åt. Orsaken är tesen att de egna livserfarenheterna har stor betydelse för de livsval man gör inom de möjligheter som står en till buds.


De kvinnor jag berättar om har tillbringat sina äventyrliga liv i södra Norrland med undantag för kockan Anna Rebekka Hofstad, bättre känd som ”Svarta Björn” och Elise Ottesen-Jensen, som båda härstammar från Norge.


 Ottar hade ställt sig en stor uppgift, hon ägnade sitt liv åt kampen för sexualupplysning och preventivmedel och grundade RFSU. Hennes engagemang väcktes av moderns arton födslar och systerns olycka.


I Narvik utses ”Årets Svarta Björn” till minne av Anna Rebekka Hofstad för hennes mod och styrka. Hon arbetade som kocka hos de rallare som byggde malmbanan.


När min mormor Lydia reste ifrån ett bekvämt liv i New York hem till Sverige år 1910, hade hon fött fyra barn och tvingats lämna en gosse i amerikansk jord. Hon längtade hem och övertalade sin make att återvända till Sverige. De hamnade i en lusig sågverksbostad på Sundsbruk, där maken, Albin Pettersson fick arbete. Han var mannen som körde ”värekan” på sågen och blev därför kallad ”Värekspelle”. Sammanlagt fick paret 12 barn. De köpte sig en stuga på Alnön i Usland och medan ”Värekspelle” och hans söner arbetade på Sundsbruk under veckorna, bodde Lydia med småbarnen på Alnön. Lydia och Albin samt de barn som inte flyttade söderut på 1940-talet ligger begravda på Sköns kyrkogård.


Min mans mormor, storgodsägarfrun Esters stora familj går i konkurs. Istället för att utvandra slår de sig samman med arbetslösa industriarbetare från Eskilstuna. De lånar 4. 500 kronor av staten för att bygga sig ett liv i södra Lappland. Som kolonister dikar de myrar och försöker odla mark i urskogen utanför Vilhelmina. I min dokumentärroman ”Kolonisterna på hjortronmyrarna” beskriver jag familjernas livsvillkor, mest männens, men i min nya bok berättar jag om Ester och de andra kvinnornas osynliga arbete på kolonaten.

 

”Glädjeflickan” Ruth är servitris på ett café i Härnösand, där ägaren och hennes arbetsgivare kräver mer av henne än rent serveringsarbete. Hon blir med barn, flyr skammen, föder barnet och lämnar sin ”oäkting” på Sköns kyrkotrappa i hopp om att någon ska ta hand om flickan. Hon arbetar sedan som tvätterska på Alnön. Ruth ångrar sig och tar beslutet att efterfråga hos prästen vart flickan har tagit vägen. Flickan befinner sig på barnhemmet. Ruth får kontakt med sitt barn, men barnet stannar i föreståndarinnans hägn, där hon få det bättre än på tvättbryggan. Föreståndarinnan ser till att flickan utbildar sig till sköterska.


Dalkullan Susanna från Stora Tuna arbetsvandrar för att sköta gravar i Stockholm. Hon tröttnar på detta och bestämmer sig för att utbilda sig till lärarinna. Hon går på Brunnsviks folkhögskola och träffar Dan Andersson, som också studerar där år 1914. Susanna utbildar sig till folkskollärare. Hon aktiverar sig politiskt, kämpar för kvinnlig rösträtt. Hon hör talas om på Fogelstadskvinnorna och Medborgarskolan, där hon går en kurs.


Lisa och Astrid bor i Sundsvallsområdet. Deras föräldrar har får och vill att flickorna stannar kvar i fårskötseln. Men döttrarna vill något bättre, de avskyr fårull och utbildar sig till lärare och sjuksköterska. De blir moderna kvinnor i 1950-talsanda. Lisa flyttar till Stockholm och Astrid blir hemmafru, men återgår till arbetet på Sundsvalls sjukhus när barnen inte längre behöver henne.

 

Jag berättar om Fogelstadskvinnorna som söker sambandet mellan handens, hjärnans och hjärtats arbete, mellan hemmet och samhället, den enskilde och det allmänna.


I slutet av boken har jag ett faktakapitel som heter Om Sverige i tiden Där berättar jag om det politiska läget i Sverige och i världen före, mellan och efter de två världskrigen. Jag skildrar med bilder och dokument bondetåget, folkhemsbygget och Sverige under beredskapstiden osv.


Under det århundrade som förflutit har mänskligheten drabbats av två världskrig. De manliga hjältarna är omskrivna, men de kämpande kvinnorna och deras insatser är knappast omnämnda. Deras arbete är osynligt. Under denna tid har Sverige genomlidit svåra tider som föranlett migration, kolonisation, svält, statarsystem och spanska sjukan.


Men efter regn kommer sol. Freden, uppbyggnaden av folkhemmet, rätten till sjukvård för alla och den ekonomiska utvecklingen har lett till positiva förändringar i vår närmaste omvärld. Den tekniska utvecklingen från kristallmottagare till smarta mobiler har bidragit till välstånd för många.


I år är det 100 år sedan första världskrigets utbrott. I år äger riksdagsval och EU-val rum.


Jag vill tacka dem som har kämpat för min rätt till utbildning, min rösträtt, min rätt att bestämma över min egen kropp och över mina tillgångar, min yttranderätt och min rätt att vara människa i min egen rätt.


Lilian O. Montmar

Författare

 

 

 

 ©Bokförlaget Alerta .    Användarvillkor.   Integritetspolicy.